Mailet som blev en blogg och sen ett mail igen är nu en spalt i tabloidformat. Ni finner den på fredagar under ‘Kultur’ i Jönköpingsposten, och självklart finns den även på nätet. Här är den senaste till exempel:
(MK): Dagens Nyheter
Jag har verkligen inget emot Dagens Nyheter. Idag har jag dock stört mig på det mesta. Varenda kolumn handlar om hur mycket uppmärksamhet Zaremba, Khemiri och Orrenius mfl fått för sina texter som går i linje med den nya satsningen på agendasättande journalistik. Det blir lite tjatigt hur DN både ser och njuter av fenomenen och samtidigt hela tiden är där och eldar på, påminner. Jag har svårt att sätta fingret på det, men jag tycker ”man” antar en roll som utomstående betraktare, fast tidningen hela tiden har ett finger med i vad som händer, sägs, debatteras. Peter Wolodarskis söndagskrönika konstaterar att Håkan Juholt ”förutsägbart nog inte klarade jobbet” – och visst, han verkar ju inte haft den vassaste eggen, men var inte DN med många flera där och nötte ned den samtidigt?
Om jag får sammanfatta dagens läsning: DN idag handlar om DN:s agendasättande journalistik, Amanda Ooms (”Det är kallt ute men Amanda är het”) och stackars Per Schlingmann. Hur ska det gå för Per Schlingmann, undrar man? Han kastar sig ut i en otrygg värld, egenföretagande, utan kontaktnät eller tillgångar. Han är verkligen en gambler. DN vill ju såklart stötta modiga nyföretagare – det är behjärtansvärt. Bäst att ge Per Schlingmann AB tre helsidor i landets största tidning, en liten skjuts för den okända, oetablerade PR-byrån. Kanske kan de få några kunder? Och jo, ni kanske inte visste det, men Per Schlingmann, som alltså ligger bakom Per Schlingmann AB, ligger också bakom framgångarna för Nya Moderaterna. Kanske kan han hjälpa just ditt företag att bli det nya? Nya ICA Toppen? Nya Pauls Biljard?
Per Schlingmann slog sönder TV-apparater i protest mot TV-monopolet får vi veta. Men Per Schlingmann är emot Civil olydnad, han har ”till och med skrivit en bok om det”. Han tycker man ska ägna sig åt opinionsbildning istället. Han hjälper gärna till och har F-skatt.
Vi får också veta att Per (och ibland och Ebba Blitz) har retorikkurs 1ggr/v för att barnen i Schlingmanns dotters lågstadieklass i Nacka ska ha samma chans som andra barn att förverkliga sina drömmar.
Nästa söndag spår jag att DN:s bilaga handlar om Per Schlingmann och Amanda Ooms. Kanske om DN:s satsningar på agendasättande journalistik.
Under (MK)
(MK): Fredagslistan vecka 11 – en rivstart
Ibland behöver man gå tillbaka till ursprunget. I denna lista finns två stolta representanter för min hemstad Örebro. Jag vill också påminna trogna läsare om hur Fredagslistan började sin flämtande existens en gång i tiden. Det här var på den tiden då folk nöjde sig med mindre, kan man väl säga. Fredagslistan var då Fredagslåten, och de första tio veckorna eller så bestod i att jag skickade samma fredagslåt varje vecka, till fem glada lyssnare. Det var i och för sig en toppenlåt, så ingen klagade – tvärtom! Vilken låt det var får ni veta nästa vecka.
Ursprunget för Fredagslistan var alltså en rivstart på arbetsveckans sista dag. Inte nödvändigtvis för att längta till helgen – minst lika mycket för att arbeta under glädje även denna dag. Det enkla övergripande temat är därför just detta denna vecka. Bra riviga låtar, anekdoter och en rivstart.
Robert Preston – Seventy Six Trombones – Från musikalen The Music Man,. Så här vill jag börja varje morgon, inte bara fredagsmorgnar: ”Please observe me if you will – I am professor Harold Hill!”
Shocking Blue – Send Me A Postcard – Om man slår upp ”rivig” i Nordiskt familjelexikon från 1932 är det en bild på nederländska Shocking Blue och en enkel, redaktöriell uppmaning: kör!
Yoko Ono – Walking On Thin Ice – Pet Shop Boys Electro Mix – Lustigt, bredvid artikeln om Shocking Blue finns även en bild på Ono, med tilläget ”svalt rivig”. Hur Nordiskt familjelexikon kunde förutspå den här Pet Shop Boy-mixen men inte att hon skulle splittra The Beatles är för mig en gåta. Men så står det rätt mycket knepiga saker i det verket också. Minst en nypa salt rekommenderar jag.
Gossip – Standing In The Way of Control – 1,3 miljoner människor har sett det här klippet på youtube och antagligen älskat det och Beth lika mycket som jag. Eller så har 1300 personer sett det lika många gånger som jag.
Talking Heads – I Zimbra – Jag vet att det inte är världsmusikens dag, men man kan inte få nog av Talking Heads när lurvåren slår till med -16. Igen.
The Strollers – Let Me Come On In – Det är inte alltid man är stolt och glad över att vara född och öppvöxen i Örebro, men Strollers och Graveyard är en bra kompensation.
Graveyard – Ain’t Fit To Live Here
M.I.A. – BORN FREE – Jag minns hysterin när M.I.A kom. Det var lite som Stålmannen, jag förstod inte vad det var mer än att det säkert var hur bra som helst. Det var det ju också. Sen gick M.I.A in i väggen och var försvunnen, slut som artist, aldrig mer. Precis som Jay-Z gjorde om ni minns. Eller var det flera gånger? Precis som Jay-Z kom hon också tillbaka, M.I.A. Bland annat med denna halvt hysteriska dänga. Och som sidekick till Madonna på förra årets Superbowl. Självklart mycket coolare än Madonna.
Angel Haze – Werkin’ Girls – Jag gjord en liten lista för ett tag sen över saker som Angel Haze verkar styra över. Får man tro Werkin’ Girls och New York så ser en ut så här:
Shocking Blue – Send Me A Postcard – Om man slår upp ”rivig” i Nordiskt familjelexikon från 1932 är det en bild på nederländska Shocking Blue och en enkel, redaktöriell uppmaning: kör!
Yoko Ono – Walking On Thin Ice – Pet Shop Boys Electro Mix – Lustigt, bredvid artikeln om Shocking Blue finns även en bild på Ono, med tilläget ”svalt rivig”. Hur Nordiskt familjelexikon kunde förutspå den här Pet Shop Boy-mixen men inte att hon skulle splittra The Beatles är för mig en gåta. Men så står det rätt mycket knepiga saker i det verket också. Minst en nypa salt rekommenderar jag.
Gossip – Standing In The Way of Control – 1,3 miljoner människor har sett det här klippet på youtube och antagligen älskat det och Beth lika mycket som jag. Eller så har 1300 personer sett det lika många gånger som jag.
Talking Heads – I Zimbra – Jag vet att det inte är världsmusikens dag, men man kan inte få nog av Talking Heads när lurvåren slår till med -16. Igen.
The Strollers – Let Me Come On In – Det är inte alltid man är stolt och glad över att vara född och öppvöxen i Örebro, men Strollers och Graveyard är en bra kompensation.
Graveyard – Ain’t Fit To Live Here
M.I.A. – BORN FREE – Jag minns hysterin när M.I.A kom. Det var lite som Stålmannen, jag förstod inte vad det var mer än att det säkert var hur bra som helst. Det var det ju också. Sen gick M.I.A in i väggen och var försvunnen, slut som artist, aldrig mer. Precis som Jay-Z gjorde om ni minns. Eller var det flera gånger? Precis som Jay-Z kom hon också tillbaka, M.I.A. Bland annat med denna halvt hysteriska dänga. Och som sidekick till Madonna på förra årets Superbowl. Självklart mycket coolare än Madonna.
Angel Haze – Werkin’ Girls – Jag gjord en liten lista för ett tag sen över saker som Angel Haze verkar styra över. Får man tro Werkin’ Girls och New York så ser en ut så här:
Shit Angel Haze run
New york
Fields
Midgets
Sense
Shit
New york
Fields
Midgets
Sense
Shit
Trevlig helg!
/Martin
Under (MK)
(MK): Universum harmoniserar
Jag är, som Hans Rosling brukar säga, mesmerized, över det här med att höjden på iPhone 4/s och vilken sida som helst på en post it är IDENTISKA. Vad betyder det? Vad beror det på?
Nyheterna berättar att fosskarna upptäckt trippelkvasar.
Sen hittar jag det här lilla geniet i snön. Bitarna börjar falla på plats.
Under (MK)
(MK): Fredagslistan vecka 10 – vad hände hen?
Många med mig är nog lite trötta på Filip & Fredriks podcast vid det här laget. Men sak som jag alltid gillar när de gör är dock när de nämner en person, säg Sören Gyll, och den andre genast exalterat får ur sig ”vad har vi på Sören Gyll?!”. De rotar inte djupt i sina arkiv sen, de kollar väl helt enkelt på Wikipedia.
Denna fredagslista skulle lika gärna kunna heta ”vad har vi på…” men nu föll det sig så att jag tyckte det blev vitsigt så här.
Saker och ting är kanske inte nytt för er – men förhoppningsvis roande. Jag ska också försöka hålla en sk röd tråd och inte spåra ur för mycket.
Vi börjar där livet börjar – The Circle Of Life. I den svenska versionen av Lejonkungen görs den unga Nalas röst av Mariam Wallentin. Mariam har de senaste åren gjort musik tillsammans med sin man i hyllade Wildbirds & Pencedrums. I år kom soloalbumet Blood Donation och det är jättebra.
Jag får ofta frågan: Vem är det som viskar ”I can not contain myself … touch* me” osv i början av Michael Jacksons In The Closet? Det är ju prinsessan Stephanie av Monaco! Hon är med i hela låten, och även i videon. Dangerous kom 1991 och samma år släppte Stephanie det självbetitlade albumet Stephanie. Låten One Love to Give på den här listan kommer från hennes debutalbum Besoin/Live your life från 1986. Egentligen borde det vara så här alltså: Vad hände sen? Jo hon spelade in låt och video med MJ och sen fick hon (enligt Wikipedia) barn med sin livvakt som heter Gottlieb.
1986 föddes en av mina bröder, Besoin kom ut och Isabella Rosselini var med i David Lynch Blue Velvet. Stephanie och Isabella är också ingift släkt förresten. Vad hände sen? Jo ska man dra det kort så var Isabella med i lite olika filmer, sjöng en duett med Stuart Staples i Tindersticks (den är jättebra! Halt fantastisk faktiskt) och gör numera ett nästan lika skumt youtubeprojekt som R Kelly (återknyter här dessutom till garderobstemat!! Har du inte sett Trapped in the closet så har du här ett par glädjestunder framför dig. Kanske tillsammans med ett par ”händer det här verkligen?”). Nu vet jag inte om det var R Kelly som inspirerade Isabella Rosselini – det troliga är nog snarare att det är hennes engagemang för djur och natur som skiner igenom i hennes ”Green porno”-serie (stort tipstack, Kristina!). Men helt kort. Isabella Rosselini gör infotainment om olika djur och deras sexliv och det är helt fantastiskt (en liten varning för explicit språk dock)!
Exempel:
Ni kanske undrar vad som hände med Jordy, som sjöng Dur Dur D’Etre Bébé? Det är faktiskt inte det minsta spännande.
Carmen Twillie – Circle of Life
Mariam The Believer – Blood Donation
Michael Jackson – In The Closet
Stephanie – One love to give
Isabella Rosselini – Blue Velvet / Blue Star
Tindersticks – A Marriage Made In Heaven – Orchestral Version
Top Junior – Dur Dur D’Etre Bébé !
Jordy – Je T’apprendrai
Mariam The Believer – Blood Donation
Michael Jackson – In The Closet
Stephanie – One love to give
Isabella Rosselini – Blue Velvet / Blue Star
Tindersticks – A Marriage Made In Heaven – Orchestral Version
Top Junior – Dur Dur D’Etre Bébé !
Jordy – Je T’apprendrai
Trevlig helg!
/Martin
—
*Även om det kanske låter mer som ”Dutch me”
Under (MK)
(MK): Werkin’ girl
Vi är väl alla begeistrade över/i Angel Haze?
Hon verkar ha fullt upp. Om man bara listar allt hon styr över i werkin’ girls och New york blir det denna digra lista:
I sommar kommer hon run gbg och wow.
Under (MK)
(MK): Fredagslistan vecka 9 – lalala la
Flera har hört av sig med synpunkter och förslag och visst finns det vissa slagsidor. En betydande sådan är denna: av 46 fina bitar hittills i det här årets omgång är majoriteten att räkna som ”depp”, mycket ”annat” och bara en handfull kan kallas ”trall”. Det ska vi ändra på nu!
Här kommer 10 trallvänliga stycken – de flesta innehåller dessutom textraden ”lalala”!
Vi tar dem i tur och ordning:
Fredagslistan vecka 9 – lala la
Siouxsie and the Banshees (tucker du hennes namn är svårt att uttala så är det ingen som tittar snett på dig om du säger ”Sussie” – tvärtom!) ger oss en av de mest distinkta och kända lalala:erna i musikhistorien. ”Spring inte med saxen!” brukar man ju säga till barn på dagis, men den här är faktiskt att leka med.
Dylans The Man In Me inleds med ett lite slappare lalalalalala la la etc men ligger mig ändå väldigt varmt om hjärtat. För genusrepresentationen tänkte jag ett tag byta ut den mot Shania Twains The Woman In Me (som jag trodde var en fiffig hyllning eller cover) men det ÄR helt enkelt inte en riktigt lika bra låt.
Sen, och detta är jag ju nöjd med såklart, kommer en låt som lalala-listor runtom i världen inte är överens om. Som titeln säger så sjunger de faktiskt Lai-le-lai och det är ju inte lalala – MEN. Ja. Det är Lalla Hansson som sjunger, vad sa ni nu då?
Därefter tar hela Sveriges Towa Carson vid: Allala har glömt.
Efter hela Svergies Towa Carson så kommer hela världens Vaya Con Dios och här sträcker vi lite på temat (igen). När det kommer till lallande så är ju inte nynnande långt borta tänker jag, och Nah Neh Nah tillhör ju den yppersta eliten av nynn.
I Tears For Fears Head Over Heals lallas det vill jag lova, ge det lite tid bara. Två lallare verkar de varit också, bildgoogla gärna. Det är en hel del lusekoftor och vackert permanentat svall som dyker upp.
Precis som Towa tutade i oss för några nummer sen så kan det inte bara vara glädje, fast det är lall, det berättar bland annat Cohen för oss i Dance me to the end of love. Det är livet, det är både upp och ner, vill jag viska.
Ja, och muntrare blir det ju faktiskt inte egentligen när ett fantastiskt la-band kliver fram och sjunger om gängets ledargestalt. Jag inser nu att en sån riktig vitamin- och glädjekick har jag nog inte satt samman.
Nästa muntergök är nämligen den särdeles eminenta Kjell Höglund, som sjunger om utopien Shangri-la. Vi ryser lite och får en politisk filosofihistorisk genomgång på köpet värdig Gunnar Falkemark.
Slutligen det svalaste av det coola – Grace Jones ger oss vad som med nöd och näppe passar i temat men som är självskrivet nästan varje given fredag: La Vie En Rose.
För den som vill ha ännu mer slapphet i den låten kan jag rekommendera, utanför listan, Iggy Pops version. Så är cirkeln sluten också om man tänker att den inleddes med The Passenger. Var nu en cirkel börjar.
Nästa vecka blir det nya bud i Mellerud (det sägs dock att ännu värre var det i Gällivare).
/Martin
Under (MK)
(MK): Fredagslistan vecka 8 – en annan grisfest
Det är kanske inte så glest mellan påminnelserna om att allt inte är Kay Pollakskt ljust och glädjevalt. Det sminkas och fuktas gris, fuskas med siffror i vård och skola, hästar blir till kor, polisen gör id-kontroller på personer med ”utländskt utseende” och EU kritiserar Sveriges anställningsformer – för att ta några ickevärmande exempel ut lokalt och nationellt nyhetsflöde bara denna vecka. ”Skitliv” enligt titeln på Victoria Bernhardtz bok (om den otrygga arbetsmarknaden för unga) från förra året. ”Life is a pigsty” sjunger Moz på Ringleader of the Tormentors från 2006 (titeln skulle kunna höra till en osläppt Harry Potterbok också). Liknelsen är ju inte ny, George Orwell gjorde den ju också, och The Kinks längtar tillbaka till livet landet där allt inte är så hjärtlöst.
Jag tror inte att man bara ska vifta bort skiten. En del väljer att köra den i fläkten men jag tror man kan behöva närstudera lite. Och det görs. Ofta bra. I artikelform – Maceij Zaremba senast i DN nu tex – och när vi hör Leonard Cohen growla fram ”give me crack and anal sex, that’s an order” är vi också där och petar tycker jag. Som en vuxen variant av hyenorna i Lejonkungen som säger ”Mufasa!” och skrattryser.
Veckans fredagslista är kort och på det lösa temat grisfest. Och Lasse Åberg är långt borta (han har ryggskott meddelade han på Grammisgalan. Ofötjänt enligt egen utsago).
Morrissey – Life Is A Pigsty
Pugh Rogefeldt – Hog Farm
Black Sabbath – War Pigs
Bob Dylan – Maggie’s Farm
Mattias Alkberg BD – Matti Apornas Son
The Kinks – Animal Farm
Leonard Cohen – The Future
Hawkwind – Hog Farm
Snart ljusnar det, trevlig helg!
/Martin
Under (MK)
Yourchoir 